feridanorberg

Andra söndagen och inte ett dugg bakfull, stolt.

arit ute och gått med mamma, skrivit dagbok som jag har börjat göra (måste göra)
rätt kul faktiskt, har börjat få upp ögonen om att kanske skriva en bok.. om mitt liv..
Det har ju varit ganska händelserikt om man säger så.
Saken är bara den att de är ganska svårt att skriva de bra, och få det att gå ihop osv.
Får nog börja läsa lite Svenska och böcker först, få lite tips och sånt hur man kan börja mm.

Har tänkt och tänkt den här helgen, och kommit fram till att jag ska börja läsa till psykolog, framöver när jag själv blivit bra.
Eller jobba med människor med problem överhuvudtaget.
Jag har varit med om så sjukt mycket, depressioner, dålig självkänsla/självförtroende, panik + ångest, panikattacker, hypokondriker, även svårt att hantera alkohol.

De som varit bra är att jag alltid läst om de olika sakerna, kan ju en hel del om dem.
Och av att jag läst om de, har jag oxå tagit mej ur de på något vis..
Även min mamma har hjälp mig så sjuuuukt mycket, utan henne hade jag nog inte suttit här idag...
Inte utan mina vänner heller för den delen.

Tänk att det ska behöva ta 20 år för mig att förstå att det räcker nu frida?
Det är ju inte förän nu jag tar det här på allvar, förr såfort jag mådde bra igen så körde jag på som vanligt
festa, härja, satt aldrig hemma, bara massa fläng hela tiden.
Hade aldrig några pengar, dem festade jag upp eller köpte kläder, sket i räkningar, hyran, mat aa allt sånt.
Mamma och pappa har fått betala allt, allt! pga att jag inte brytt mig, att jag alltid visste att de ordnar sig ändå..
Och det gjorde det ju?
Visst att jag mådde skit och hade världens ångest när jag väl skulle berätta för mamma och pappa att jag inte hade några pengar (IGEN) och hade fått massor med inkasso räkningar..
Låg och grät mig till sömns, drack för att kunna sova.
Kommer aldrig glömma perioden då de var som värst, de sista jag gjorde innan jag stängde ögonen var att dricka ett glas vin sittandes i sängen. Då var de illa, så dåligt vill jag aldrig mer må..
Hur som helst, hur dåligt jag än mådde ordnade det sig ju, med hjälp av mamma och pappa.

Ni kan ju bara tänka vad mycket jag är skyldig dom nu?


Sen träffade jag nån, som jag tyckte väldigt väldigt mycket om.. som knäckte mig, totalt.
Back in depressionen igen..
Kom aldrig ur den, sänkte mig själv mer och mer hela tiden, intala mig själv att jag var dålig och inte värd nån, att jag inte dög, var ful, fet, äcklig. typ
Och det hjälpte inte att den personen (som jag vet inte menade allvar med det) men sa ungefär såna saker fast på skoj till mig hela tiden, jag tog ju åt mig, gjorde allt för att inte bry mig men försökte på nåt sätt ändra mig ändå.. och det blev ju bara ett helvete..

Så tillslut bestämde jag mig att flytta till oslo, tänkte att de kanske blir bättre om jag drar, and i did!
Det blev så mycket bättre, förutom att jag längtade hem till mina vänner så mycket..
Tillslut blev de för mycket hemlängtan och jag åkte hem..

Back home again.

Sökte jobb, så sjukt mycket jobb.
Men inget som jag fick svar på..  satt hemma hela dagarna, började må mer och mer skit för varje dag.

Tillslut kom jag in i en depression, jag visste fan inte vad jag skulle ta mig till.. bara grät o grät..
Var även sur och irriterad, gillade inte mina vänner, de va fel på allihop, ville aldrig göra nåt.

Så jag sökte hjälp, fick prata med nån, tyckte inte de hjälpte speciellt för de hon sa osv visste jag ju redan efetrsom jag läst så mycket om de, och hon behandla mig undefär som en 12 åring så jag struntade i de där.

Bestämde mig för att dra till Oslo igen, va fan där fanns iaf jobb!
Så sagt och gjort, fick även boende hos mina kusiner.
Jobbade som kock fr Oktober - Februari
Fick aldrig nåt heltids, bara blev iväg skickad av bemanningsföretagen några ggr i veckan.

Hade knappt till hyran, så fick låna mig till de, och räkningar även mat och sånt där av min kusin.
Så skulderna till henne bara växte och jag fick aldrig nåt bra jobb.

Men jag mådde förvånansvärt bra ändå, att jag ens stannade kvar i Oslo, att jag gjorde allt för att få ett jobb, blev mycket stark av det :)

En dag ringde kjellan, han hade snackat med butikschefen på Coop brevid där han jobbar så jag gick dit på en intervju och fick jobbet. heltid/fast.
Bättre än ingenting tillo börja med.

Trivdes väl sådär, men de va rätt soft så.. Hoppades hela tiden att dom skulle byta chef, han var så jävla störd!¨
en dag hände det, dom gjorde de :D
Kom in en svensk kille, 26 bast. As shyst.
Trivdes ännu mer och allt var skit bra verkligen!! livet lekte och de kunde inte varit bättre.
Och de här var kanske, 2 månader sen. om ens de?
Sen bara rasade det, igen..
Fast nu var de ingen depression eller nåt sånt utan panikångest.

Jobbigaste ever!

Första attacken kom i kassan, det blev lång kö och stressigt som fan
hjärtat började rusa och jag kände hur de svartnade, kroppen började darra och svetten kom.
På nåt sätt visste jag vad det var men, blev ändå livrädd, gick ifrån kassan låste in mig på toan och ringde mamma, grät, var helt förstörd.

Trodde aldrig mer jag skulle behöva vara med om nåt sånt där igen.
Varför jag? varför just jag? JÄMT
Det är tydligen förbjudet att få må bra när man heter frida norberg..

Efter det vågade jag inte sitta i kassan nåt mer, fick panik bara av tanken.
sen fortsatte det med att jag inte klarade av att gå till jobbet, fick sån sjuk ångest!

Bara låg hemma och grät, för ingenting, bara tanken om jobbet fick mig att vilja dö.

Sen gick de över, men jag gick fortfarande inte till jobbet, men mådde mycket bättre.

Och de vände såklart igen, vaknade mitt i nätterna utav panik, hjärtat rusade och jag hade sån sjuk ångest..
Samma sak hände flera ggr.

Åkte hem till mamma och tog det lugnt några dagar, motionerade, slutade (slutat) röka, dricka alkohol och allt.
Mådde as bra igen!

Åkte tillbaks till oslo, kom till jobbet och bröt ihop igen...
Sjukanmälde mig dagen efter och tog de bara lugnt, tills kvällen, var väl ute och härjade lite.
Vaknade dagen efter med den grövsta ångesten, var helt förstörd!

Det värsta är nästan att bli arg på sig själv för man får ångest, de är ju det jag blir sur över att inte bara jag kan få ha det lugnt och skönt, normalt som alla andra! eller, inte alla kanske men.. dom flesta.

Låg iaf hela dagen, grät grät och grät för ALLT, ångesten bara kröp igenom kroppen och det kändes ungefär som händer och fötter domnat bort.
Ringde mamma, hon sa direkt "nu kommer du hem! du måste få hjälp, såhär kan de inte vara längre"
sagt och gjort, dagen efter åkte jag hem.

Påväg till bussen kände jag hur paniken började komma, hjärtat slog i 120 och skakningarna började komma.
Men jag blev sur på mig själv och tänkte "förhelvete frida, nu skärper du dig" och mitt i ilskan gick det ganska bra, fick upp plånkan och körkortet utan att skaka så att jag skulle tappa de.
Resan hem gick helt okej, tills jag sulle gå utav bussen i karlstad, jag bara hoppades på att ingen skulle se mig, ville verkligen inte prata med nån!
Smög lite snabbt in på stationen och satte mig.
Ingen såg mig..

Bussen mot Kil var lättare, dock satt klumpen i magen kvar och jag kände att jag skulle avlida om nån jag kände skulle komma in och sätta sig vid mig så satt längstbak och höll tummarna.
Ingen jag kände steg på..

Gick av vid vårdcentralen, fick en tid direkt, blev skickad till mr doktor.
Bad till gud att han inte skulle vara ung och se bra ut, för då pallar jag inte snacka.
Vad tror ni kommer in genom dörren?
En ung, snygg, het doktor.
Fick panik, direkt, och jag berättade det även för honom haha.
Han tog det med en klackspark!

Snackade en massa, gick egenom saker, och gjorde lite tester.

Kom fram till att jag har grov panikångest, enligt han kunde man nästa säga att jag var utbränd.
Han tyckte inte det var så konstigt appropå det liv jag levt.
Inte jag heller, fyfan. Att jag ens lever än?

Berättade även att förr när jag var mellan 16-18 försökte dom få mig att börja me anti depp mediciner
men jag vägrade, alltid varit nojig för sånt där och bestämt mig att jag klarar de utan!

Men nu går de inte längre.. gränsen är tyvärr nådd.

Började nästan böla när han sa till mig att han tänkte skriva ut pills, men kom därefter på att är det den enda lösningen för att få mig att må bra på heltid så give me that shit.

Ännu en gång, sagt och gjort.

Ångestdämpande och lugnande (avslappnande) var vad jag fick ut utav de här samtalet.

Och där är jag nu idag, hemma hos mamma i hennes älskade soffa och kollar (kollade) på avatar med henne.
Och bara hoppas med hela mitt hjärta att det här kommer hjälpa mig, att jag nu kommer få må bra, alltid.
Vet dock att det kommer dröja ett tag innan dom hjälper men, all väntan är värd så länge det ger ut något bra av de.


ust nu är min ångest jobbet, jobb överhuvudtaget, jag vägrar gå tillbaka till mitt gamla.
Vad ska jag söka för nytt? vart ska jag söka? ska jag vara kvar i oslo? vad ska jag göra? vad vill jag göra?
kommer aldrig flytta tillbaka till Kil men möjligtvis göteborg eller nånstans vid kusten.

Vi får väl se.

Jag är så trött på att vara beroende av andra, att aldrig klara mig själv och låta andra tycka och tänka saker som jag sen tar åt mig av.
Det här är mitt liv, ingen annanas.
Måste göra det som är bra för mig, det jag vill göra utav mitt liv.





This is my life